Glad mamma!

När Ingrid var åtta veckor syntes plötsligt en bula på hennes högra sida mellan örat och ögat och då hon inte trillat så tyckte vi att det var lite märkligt. På inrådan av läkare besöktes Astrid Lindgrens barnsjukhus, där ultraljud gjordes och uppföljande läkarbesök skedde. Där konstaterades att hon hade hemagionom (mer känt som smultronfläck fast i hennes fall inte rött och invärtes) eller lymfangionom. Det förra inte alls farligt och återbildas automatiskt, det senare lite mer ovanligt och komplicerat och kan växa och bli större. Då mamman och pappan tyckte att svullnaden blev större när hon var ledsen så lutade läkaren åt att det var det senare, som tyvärr inte återbildas.

Mamman grät hela den kvällen och såg framför sig att hon endera skulle behöva opereras med halvsidesansiktesförlamning som en eventuellt komplikation eller att hon inte skulle behöva opereras i framtiden men ha en bula i ansiktet så att hon skulle bli retad i skolan.

Idag ,dryga halvåret senare, har vi varit på återbesök på KS och där konstaterade läkaren att hon inte kunde se eller känna om det var vänster eller höger sida och att det förmodligen redan avstannat och håller på att återbildas. Alltså första diagnosen! Mamman är medveten om att det finns barn som föds med mycket allvarligare diagnoser än så men i den egna lilla världen så har ändå en liten oro funnits där långt bak i huvudet. Ska bulan/kärlproblemet växa och bli större och i så fall när? Därför känns det extra bra idag.

Ingrid själv tycker nog mest att det har varit en dålig dag. Dagen började med att hon trillade ur vår säng för att senare under eftermiddagen stå på första trappsteget och trilla baklänges. Båda fallen gick bra men det är klart att de var traumatiska för liten.

Nedan sitter hon dock och äter på en skorpa. Och så fort det vankas något att äta så är hon glad.