Igår kväll passade jag på att ha flickorna hemma på middag när Stefan ändå är bortrest. Väldigt trevligt men det blev också väldigt sent. Vi satt fortfarande i köket och pratade när Gustaf blev hungrig första gången vid 02.30... Mer än tacksam därför då Gustaf vaknade nästa gång 07, var vaken en timma, men somnade sedan om så att vi tillsammans kunde sova ända fram till kl. 10 – då morfar ringde för att gratta Gustaf på namnsdagen, han heter ju även Nils. Trots det ofrivilliga uppvaknandet så lyckades vi somna om till kvart i elva.
Väl vakna kunde vi konstatera att vädret var underbart så ganska snabbt bestämde vi lunchträff på Rosendal med Annika och Susanne. Eftersom vädret var så fint hade halva Stockholm fått exakt samma idé, så även vår Drottning. När vi på vår promenad passerade Ulla Winhblads värdshus stod hon där med en väninna och livvakt utanför på trottoaren. Jag kunde typ en meter ifrån konstatera att vi inte skulle komma förbi med barnvagnen men då jag helt enkelt inte kom på hur jag skulle be Drottningen flytta på sig gick jag helt enkelt över på andra sidan gatan. Det såg säkert jättenaturligt ut... På promenaden från Rosendal möts vi igen då hon med sitt sällskap också är ute och flanerar. Måste beundra att hon lyckas se helt oberörd ut av att alla tittar på henne, ja förutom Gustaf som inte lät sig imponeras utan fortsatte det skrikande han påbörjade redan när vi gick från Rosendal (ungefär 10 minuter tidigare).
Gustaf är oftast väldigt snäll, men sista tiden har det hänt att han helt plöstligt får skrikattacker. Det hjälper inte med napp, mat eller att bära honom. Han gråter och skriker helt enkelt och efter ett tag somnar han. Jag är dock lite nervös för att det där ”efter ett” tag verkar bli längre för varje attack, som det senaste dynget har varit två stycken. Hoppas att det inte blir oftare och längre, för man undrar ju både vad som är fel och dessutom håller mina öron på att trilla av. Några idéer om vad det kan vara?
/A
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
De är märkliga de små... Ibland förstår man bara inte! Övertrött? Magont? En ny fas med starkare viljeyttringar? Den bekväma förklaringen "tremånaderskolik"?Vad det nu innebär - för det verkar ingen veta i alla fall. Ibland kommer man ju på sina egna tricks för att få dem nöjda tillslut i alla fall. Massera magen, bära dem liggandes på mage över en arm, köra planlöst runt med dem i bilen, etc, etc. En pappa jag hörde talas om gjorde stora hopp enligt ett speciellt mönster runt, runt i lägenheten. Det var det enda som hjälpte. Själva satt vi med Joel i famnen på en stor pilatesboll och hoppade upp och ner. Humor eller galenskap? Hoppas inte grannarna såg... Eller så kan man ju bara ge upp, som Annas kompis. Hon ställde in bebben i en garderob längst in i lägenheten och lät honom skrika sig trött. Tveksamt!
Tack för kommentar! Jag lutar åt övertrötthet i kombination med att han verkar extremt viljestark - hmm måste vara ett arv från pappa :-)
Men han kan bli bra mycket skrikigare innan jag funderar på garderobtricket...
/A
Skicka en kommentar