Ringmärkt sångfågel

Hittills idag så har nog Gustafs dag varit relativt tråkig. Vi åkte hemifrån strax innan elva och sedan har vi tillbringat dagen på mitt jobb. Jag var inkallad på ett möte och tja, vi har gjort det en gång tidigare och då som nu kände jag att jag inte bidrog utan snarare tvärtom, Gustaf tar ändock sin lilla plats, men så länge min chef tycker att det är bra så är väl det bra.

Min dag har handlat om att det idag med posten kom nya bankomatkort och att jag idag också hämtat mitt nya körkort. Trots att Larsson inte direkt är ett ovanligt namn, så måste jag dock tillstå att det ändå varit en större del av min identitet än vad jag förstått. Det känns lite konstigt och minst sagt ovant att nu heta Nyman. Det är liksom inte jag. Som idag på mötet när det stod namn efter alla punkter på agendan och efter en punkt stod det Anna N, jag undrade (som tur var tyst för mig själv) vem det var...

Vi har ju slutat att ge Gustaf mat på natten och peppar peppar så var natten till idag den andra då jag inte behövde gå upp och bära omkring honom som tröst. Han vaknar också numera inte vid 00-01-tiden utan bara en gång per natt och då räcker det med att buffa honom lite och eventuellt sjunga en snutt.

Sjungandet är ett kapitel för sig. Jag kan verkligen INTE sjunga, eller i alla fall inte om det har någonting med att följa toner att göra. Jag kan inte heller några barnsånger, så jag hittar på enformiga melodier mer till mitt prat, som "Nu ska Gustaf sova, Gustaf ska sova en liten stund och då är det bra om man blundar och om man blundar nu så blir klockan snart efter fem och då får man mat igen"... Ja, ni fattar. Det är verkligen osannolikt att det får honom lugn. Är dock lite orolig för att det kommer att kosta dyra pengar när han är vuxen och måste bearbeta sina truman från barndomen.


Bild från igår kväll. Gustaf är numera nästan alltid på väg någonstans. Han känner nu igen sitt namn och stannar upp en stund om man ropar på honom, vilket jag gjort i fotoögonblicket.

Ett annat tecken förutom namnbytet på det äkta ståndet är förstås ringarna. På något konstigt sätt har jag dock haft betydligt lättare att ta till mig diamanter och guld som tecken på förnyad identitet än efternamnet :-)))