Kan tiden stå lite mer stilla?

Jo, jag vet. Bloggandet sker inte särdeles kontinuerligt. Men i ärlighetens namn, jag förstår inte riktigt var all tid tar vägen. Nästan varje dag tänker jag att ikväll ska jag blogga och sedan är det vips - en ny dag och jag tänker samma sak. Dagarna bara går och Ingrid blir snart tre månader. Det gör mig både lite stressad och sorgsen att tiden går så fort. Igår packade jag ner hennes första urväxta kläder för att skickas vidare till Gustaf och Ingrids allra nyaste tremänning, Maja född den 2 april.

Ingrid har sedan förra måndagen hittat sin högre arm och hand och varje vaken tid tillbringar hon med att titta på den där konstiga saken som sitter fast oavsett hur mycket hon viftar med den. Oftast slutar det med att hon börjar gråta efter en halvtimma eller så då armen fortfarande är kvar.

Gustaf blir ju förstås också större och större och det märks inte minst på hans sätt att uttrycka sig och hans sätt att hitta strategier för att saker ska gå hans väg. Om jag blir arg så säger han ofta något som får den roade moderna att förlora den bistra minen och börja skratta. Inte särskilt framgångsrikt om man vill vinna en diskussion. Han är inte ens tre och jag förlorar redan. Inte alltid, tro inget annat.



Sötaste Ingrid


Nytagen bild från gårdagen då vädret bjöd på vara ute i trädgården och fixa stund.