(Mat)glad!

Alltid när vi hämtar Gustaf så säger den i personalen som är närmast att han ätit och sovit bra. Vilket ju är bra i sig. Idag blev jag extra glad när Ken, som inte var den som avlade dagens korta rapport, vinkade hejdå till Gustaf och sa till mig att; Gustaf han är alltid så glad. Berättade förstås det för pappa Stefan när han kom hem och sedan satt vi nöjda och självgoda vid vårt middagsbord och konstaterade att det verkar som personalen är förtjusta i just vår son! Det känner vi båda två. Eller så är de väldigt bra på att få alla lite oroliga förstagångsföräldar att känna att det går bra för sonen/dottern på dagis...

Älsklingen lär sig i alla fall en del på dagarna. Idag när jag höll på att duka fram maten så råkade jag ställa Gustafs lilla tallrik lite för nära stolen där han satt, vilket jag upptäckte genom att han sött tagit sin sked och börjat äta. Förvisso spiller han en del, men i stort sett så kan han numera äta själv och här har vi suttit och matat honom. Han känns verkligen stor nu.

Han pratar en hel del, fast i stort sett allt är omöjligt att förstå. Men nu har han lärt sig att säga ja! När han hade ätit upp sin mat (det han ville ha - han ratade makaronerna), ville han ha av vår. Ibörjan gick det bra och vi förstod vad han ville ha men efter ett tag var han ändå inte nöjd. Då frågade jag vill du ha oliv? bröd? räka? etc och varje gång sa han glatt ja! När han sedan fått en av varje satt han nöjd och smaskade i sin stol.

Han kan numera stå still på vågen lagom länge för att väga sig och om vår våg stämmer så väger han nu 11,8 kg. Ungefär lika mycket som kusin Joel och Ludwig också väger. Med den skillnaden att de är ett år äldre. Är det bra eller dåligt?