Plutonium i maten!

Lullade ner i Hötorgshallen igår efter jobbet för att hitta nåt gott till fredagmiddag. Efter fisk-kött-ostdisken stod jag och velade i kryddhyllan efter en ersättare till det rätt goda rosmarinflingsaltet vi gjort slut på. (Japp, jag har trendängsligt sålt mig till salttrenden.) Det blev ett rosa (bara det…) bergssalt från Himalaya. Väl i kassan rubbade expediten min världsbild en aning med repliken

”du det är ett bra salt det här, nyttigt också. De har nämligen tagit bort allt natrium.”.

What to say? Jag har inte haft kemi sen åttonde klass, men har ändå absolut för mig att salt skrivs NaCl.

”inte menar du att man tagit bort natriumet? Salt är väl natriumklorid?”

”ja. Sen har man tagit bort natriumet.”

”men då återstår… vadå? En burk klor?”

”nä du, det har du fått om bakfoten. Detta är natriumfritt salt. Bra för hjärtat serru.”

Här vill jag gärna flika in att jag på sistone mognat förfärligt som människa. Istället för att, som förr, ställa ifrån mig kassar och väskor och rulla fram in en whiteboard för att åskådliggöra skillnaden mellan grundämnen och kemiska föreningar i tre olika färger log jag lite svagt och åkte hem.

Men ändå… vad hade karln menat? Eller var det jag som mindes högstadiekemin helt galet? Kunde inte låta bli att googla lite, och till min förtjusning visar det sig att rosa salt från Himalaya tydligen är nån sorts ormolja. Bra mot precis allt. Läs gärna den här väldigt roliga redogörelsen från en pajsare i Uppsala som brytt sig om att kolla vad det faktiskt är i burken. Uran, till exempel.

S.