Bekännelse

Imorse åkte mormor och morfar hem och jag tror att Gustaf saknar dem. Vi åkte till jobbet och hur mycket än Sara på ekonomin fjäskade för honom så vägrade han vara med någon annan än mig. Vilket resulterade i att jobbet jag behövde göra tog fem timmar istället för dryga en. Om man är en liten Gustaf kan jag förstå att första delen av dagen inte var så rolig. Det som kanske var lite roligt var att på jobbet fanns det långa korridorer utan massa möbler i vägen så idag har Gustaf slagit gångrekord.

På eftermiddagen åkte vi däremot och hälsade på kusin Joel och hans föräldrar och det var mycket roligare. När vi kom höll Joels föräldrar på att klippa håret på honom vilket resulterade i en lite udda frisyr där bak, men Joel var förstås lika glad ändå! Joel var också jättesnäll mot Gustaf och gav honom bland annat sin glass när Gustaf var ledsen för att han inte fått någon. Bara Gustaf blir lite större märks det att kusinerna kommer att kunna ha roligt ihop. Joels föräldrar var i sin tur jättesnälla mot mig som bjöd oss att stanna på middag, vilket jag snabbt tackade ja till!

Ibland är det pinsamt vad jag är urkass på att fatta beslut i det privata. Har funderat i flera dagar på om vi ska åka upp till Grönviken och hälsa på farmor och farfar, men jag kan inte bestämma mig. Hade med all sannolikhet gjort det om det inte varit för att det varit hysteriskt mycket jobbande senaste dagarna och att jag lite längtar efter att bara vara hemma och göra lite spontana saker eller utflykter.

Jag älskar ju som några av er vet att vara spontan och göra impulsiva saker (och saknar lite att det händer så sällan). Igår fick jag därför för mig att råda bot på detta genom att trots allt hälsa på Leena i Rom några dagar. Det föll dessvärre snabbt då jag insåg att även om jag på något sätt skulle lyckas med att få fram ett pass snabbt i tid, så kan jag inte trolla fram pappa Stefans namnteckning, som det visade sigockså krävdes för att garantera att jag inte tänkte emigrera med honom till Italien för gott. Kändes lite snopet men min ekonomi är glad för att just det impulsinfallet inte gick att genomföra.

Bara efter en dag helt ensam med ansvaret för älsklingen måste erkännas att jag är full av beundran för alla ensamstående. Tänk att ha det som vardag att aldrig naturligt bli lite avlastad.

Måste också bekänna att idag är första kvällen sedan vi flyttade till huset som jag på riktigt saknar att vi inte har någon TV dels för att jag är för trött för att läsa någon bok och dels för att det är tråkigt att vara ensam på kvällen och TV är lite sällskap. På tal om det måste jag imorgon komma ihåg att ringa till Radiotjänst. Känns lite onödigt att för andra gången betala för en TV vi inte har.


Jag tror inte att vi tidigare visat denna närbildstudie.