Det var tur att vi trots allt kom iväg till läkaren. Sedan igår eftermiddag har Gustaf fyrtio graders feber så fort Alvedonet slutar verka och natten har inte besått av särskilt mycket sömn. Han vaknar och är har ont och gråter på ett speciellt hjärtskärande sätt. Stackars stackars liten.
Ikväll såg vi framemot att ha Gustafs båda gudföräldrar med respektive här på middag, men eftersom han inte mår bra så har vi nu tvingats ställa in. Det är inte så roligt för oss om en av oss inte kan vara med då han vill ha någon av oss i sin absoluta närhet 100 procent av tiden. Samtidigt som det naturligtvis är synd om honom så är det också lite jobbigt. Imorse vid 04-tiden bestämde sig älsklingen för att han bara kunde sova om han fick ligga på mig - och det är klart att han då fick!
Det är nästintill omöjligt att få i honom penicillinet och jag förstår honom det smakar verkligen inte gott. Likväl behöver vi få i honom det, så imorse lurade jag honom innan han var riktigt vaken. Då han ville ha vatten passade jag på och ja, han blev inte glad. Han grät en halvtimma efteråt och vägrade att ta emot någonting som jag ville ge honom och det var bara pappa som fick trösta. Det slutade med att jag tio över sju på morgonen sprang ner till frysen och hämtade en Piggelin som jag sedan mutade med genom att bita av små bitar och ge honom. Först då blev jag förlåten.
Vädret bjuder på en strålande fin dag. Misstänker dock att det blir en väldigt lång dags färd mot natt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar