Andra dagen på andra levnadsåret

Jag behöver verkligen jobba. Jag har en dedaline nästa tisdag och har hur mycket som helst att skriva innan dess. Idag har jag fått en del gjort, men inte tillfredsställande mycket och det är så svårt, så svårt att verkligen fokusera när jag samtidigt sitter och lyssnar på när Gustaf leker med sin pappa. Är just nu inne i en period där jag allra helst bara vill vara med älsklingen. Förmodligen har jag påbörjat någon slags mental förberedelse för att han om en månad ska börja på dagis och har därför separationsångest. Det har också säkert att göra med att han faktiskt har fyllt 1 år och nu inte alls är en liten bebis längre utan en liten pojke. Och därmed en insikt i hur snabbt tiden går.

I våra ögon är han alltid sötast förstås, men faktum är att han i dagarna slår rekord. Han är så söt och rolig! Det känns verkligen som det händer nya saker varje dag! När Gustaf precis kommit till världen fick han av pappas faster Siv en bilderbok med lantdjur. Denna bok är sedan igår ny favorit. Han kan sitta länge och titta på kon, lammet, hästen, grisen, kycklingen, ankan, katten och kossan. En sida för varje djur och vi härmar förstås hur djuren låter och då pekar han på det djur han vill att man ska härma. Han tittar intensivt på varje bild och sitter och nickar. Det känns precis som man kan se hur mycket hans hjärna jobbar! Ibland blir det också rätt när vi frågar: Var är hästen? Trots att det förmodligen är en ren slump säger vi förstås; Bra, Gustaf! Och då applåderar han sig själv.

Han är dock inte gjort några ytterligare framsteg med sin gång sedan 1-årsdagen. Han släpper och står själv oftare och oftare och då och då tar han också några steg. Men det märks att han känner sig tryggare med att krypa och det går inte att ställa honom upp och försöka få honom att gå. Då går han nämligen sämre än när han släpper spontant. Det ser ut som han då också förstår att han går, för han blir så glad och sittandes igen är det dags för en ny omgång av applåder.

Idag var också första gången som han visade att han ville gå ut. Han tog helt enkelt min hand och styrde stegen mot hallen. Väl framme vid dörren tittade han upp och pekade på handtaget och blev inte nöjd förrän jag öppnade. Då ville han krypa ut. Missnöjet visades högljutt då han inte fick för att regnet öste ner.

Jag vet, tusentals barn har gått igenom samma utvecklingskurva och att han inte är unik på något sätt. Men att få uppleva det själv är unikt och en ynnest att vara tacksam över.

Nu behöver jag sova eftersom kvällen igår blev sen, men ack så trevlig den var! Gustaf i all ära. Utbytet är stort men konversationen är ännu så länge ändock ganska begränsad. Därför extra roligt att umgås med sina vänner över en drink elller två och en god middag. Igår var dessutom en sådan kväll när Gustaf snällt låg och sov och vi var fyra vuxna som kunde sitta och äta och prata i lugn och ro. Stort tack till gudfar Magnus och Lena som kom hem till oss och var strålande värdar för mat och vin. Det var länge sedan jag åt en sådan god sås som igår. Jag är djupt imponerad!